Här kan du läsa all fakta du behöver veta om Auschwitz innan du bokar en resa med oss dit. Intresserad av resor till Auschwitz?

Auschwitz – det största koncentrationslägret

Auschwitz och Birkenau var de största koncentrationslägren som nazisterna använde sig av för att utrota judar och andra oliktänkande människor. För oss normala människor så är detta helt oförståeligt. För Hitler var det viktigaste att utrota Judarna. Som ett resultat av detta fick SS fria resurser till att mörda judar och förutom judar alla andra oliktänkande. Auschwitz var verksamt från 1940 till januari 1945 och var det största av förintelselägren och koncentrationslägren.

I Auschwitz blev kvinnor och barn mördade på det mest grymma sett som man kan tänka sig. Man kan inte förstå nazisternas bisarra tankar på att tortera och mörda dessa stackars människor som inte hade gjort någon illa. De tillverkade tvål av människor.

Låter detta för hemskt för att vara sant? NEJ TYVÄRR.

Namnet Auschwitz kommer från namnet Oświęcim som var det Polska namnet på staden. Den ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków i sydöstra Polen.

Auschwitz var uppdelat i tre huvudläger:

• Auschwitz I: koncentrationsläger, den med byggnader i tegelsten.
• II-Birkenau: koncentrations- och förintelseläger, det med oändligt antal träbaracker och gaskammare.
• Auschwitz III-Monowitz var ett arbetsläger: med bland annat fabriken IG Farben.

I Auschwitz mördades över en miljon människor

Under andra världskriget så skickades 1 300 000 personer till Auschwitz och av dessa dog ca 1 100 000 i lägret. Ungefär 1 000 000 av dem var judar. Resterande var polacker, sovjetiska krigsfångar, romer, och personer av annan nationalitet. Nazisterna kallade förintelsen för Operation Reinhard. Förintelsen startade hösten 1941 och var starten till utrotandet av alla judar; de byggde då Belzec, Solibór och Treblinka II för detta onda ändamål. Birkenau blev också uppfört vid denna tid.

Konferensen i Wannsee

Den 20 januari 1942 sammankallade SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i Wannsee, strax utanför Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judiska befolkning.

Enligt överenskommelsen skulle de tyska ledarna gemensamt samla ihop judar från hela Europa för att sedan deportera dem till läger i Östeuropa, där de skulle bli utplånade. En del av de arbetsföra judarna skulle bli utnyttjade som slavarbetskraft innan de blev avrättade. Förintelsens slutmål var att utrota hela den judiska befolkningen i Europa, inte bara den i de tyskkontrollerade länderna. Enligt nazisternas beräkningar gällde det omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras.

En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle bli behandlade. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober senare samma år. Tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa var ett av de diskuterade förslagen, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” utgjorde ett särskilt problem eftersom det var ansett att de hade för starka band till det icke-judiska samhället. Om den nazityska regimen vidtog alltför omfattande åtgärder mot dessa grupper, riskerade de att skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.

Förintelsens fem faser

Förintelsen är det svenska namnet på de tyska nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar, som ägde rum under andra världskriget. På engelska kallas det Holocaust, som betyder brännoffer. På hebreiska kallas det Shoah, som betyder katastrof.

Fem faser kan beskriva den kronologiska utvecklingen som ledde fram till Förintelsen:

1. Identifikation
   Identifiering av judarna var baserad på tidigare generationers tillhörighet till judiska församlingar.
2. Segregation
   Judarna blev särskilda från den övriga befolkningen, de blev berövade på sina medborgerliga rättigheter, deras egendom blev beslagtagen och de blev fråntagna möjligheterna att försörja sig. Segregationen av judarna i Tyskland ägde rum successivt från och med det nazistiska maktövertagandet 1933.
3. Koncentration
   Nazisterna samla ihop judarna och förde dem till ghetton på ockuperad mark. Koncentrationen av judarna i ghetton började efter krigsutbrottet.
4. Deportation
   Judarna blev transporterade till koncentrations- och förintelseläger. Deportationen av judarna till förintelseläger påbörjades under hösten 1941.
5. Förintelse
   Judarna blev utrotade genom ett systematiskt mördande.

Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget

När nazisterna tog makten i Tyskland 1933 fanns ingen plan för Förintelsen. Segregationen syftade först och främst till att tvinga judarna att emigrera – att uppnå ett Tyskland fritt från judar. Emigrationen blev emellertid starkt begränsad av omvärldens ovilja att ta emot judiska invandrare. Under andra hälften av 1930-talet införde de flesta europeiska länder och USA en mycket restriktiv immigrationspolitik, för att stoppa den ökande judiska flyktingströmmen från det så kallade Tyska riket.

Den nazityska planen på att fysiskt utrota de europeiska judarna, växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med stor judisk befolkning uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Den 31 juli 1941 utfärdade Hermann Göring en skriftlig order till SS att förbereda en ”slutgiltig lösning av judefrågan”.

Den 20 januari 1942 hölls en konferens i Wannsee där ledande tyska nazister diskuterade hur den slutgiltiga lösningen av judefrågan rent praktiskt skulle bli genomförd. Intentionen var att utrota judarna men nazisterna insåg också att de hade ett behov för dem. Det var stor brist på arbetskraft i Tyskland under krigsåren, eftersom de flesta män i arbetsför ålder var inkallade som soldater. Många judar blev utnyttjade som slavarbetare innan de blev mördade.

Förintelsen ägde rum i skuggan av andra världskriget. Över hälften av de judar som dog under Förintelsen blev ihjälgasade. Den så kallade Einsatzgruppen sköt till döds minst en femtedel av dem. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och koncentrationsläger samt under dödsmarscher.

Den grundläggande processen var densamma i alla länder där förintelsen ägde rum. En del av processen bestod i att judarna alltid måste bli identifierade innan de kunde bli ihopsamlade och bli deporterade. Genomförandet såg olika ut i olika länder, beroende på landets situation och ställning gentemot Nazityskland.

Koncentrationsläger

Ett koncentrationsläger (ofta förkortat KZ eller KL) var ett interneringsläger för politiska motståndare och andra kategorier, som nazisterna också såg som oönskade och farliga för ”folkgemenskapen”. Fångarna blev satta i koncentrationsläger utan rättegång och dom. Den rättsliga grunden var ”förordningen till skydd för folk och stat” från februari 1933, som tillät polis- och säkerhetsinstanser att vidta ”preventiva” åtgärder. Det första koncentrationslägret Dachau blev upprättat i den lilla staden med samma namn nordväst om München i Tyskland, redan den 22 mars 1933, strax efter att nazisterna hade kommit till makten. Lägren skulle avskräcka människor från alla former av motstånd mot nazismen. Under fruktansvärda förhållanden skulle fångarna bli nedbrutna med hårt arbete, terror och förnedring.

Fram till 1935 var det främst politiska fångar som tyska socialdemokrater och kommunister som blev skickade till koncentrationslägren. Men därefter blev lägren mer och mer befolkade av icke-politiska fångar, judar, romer, homosexuella, ”asociala”, Jehovas vittnen och kriminella. Under krigsåren blev hundratusentals människor i de ockuperade länderna deporterade till koncentrationslägren. De största och mest omtalade lägren låg i Tyska riket och Polen.

Satellitläger med tvångsarbete

Auschwitz och andra koncentrationsläger var omgärdade av höga strömförande taggtrådsstängsel. Inne i lägren fanns vakttorn med beväpnade soldater. Varje större koncentrationsläger hade så kallade satellitläger som låg inom några kilometers eller någon mils avstånd från huvudlägret, men ibland ännu längre bort. Det var ofta arbetsläger som byggdes upp på en plats där fångarna var tvångsarbetare (exempelvis en rustningsindustri, ett stenbrott eller ett vägbygge). Både statliga och privatägda företag använde fångarna som slavarbetskraft. Dessa läger fungerade på samma sätt som koncentrationslägren, men sorterade under ett huvudläger. I många av koncentrationslägren bodde merparten av de registrerade fångarna i de olika satellitlägren. En del satellitläger blev med tiden så stora att de gjordes om till självständiga koncentrationsläger.

Fruktansvärda förhållanden för lägerfångarna

Koncentrationslägerfångarna i Auschwitz och andra läger levde under fruktansvärda förhållanden. De bodde många tillsammans i dåligt uppvärmda baracker (kallade ”block”), och blev tvingade till tungt arbete. Barackerna bestod av träbritsar (i Birkenau fanns också stenbritsar) oftast i tre plan, där flera fångar fick packa ihop sig på samma brits. De var klädda i tunna fångkläder, sommar som vinter. Dålig, otillräcklig mat och usla sanitära förhållanden gjorde att många dog av undernäring och sjukdomar. Lägren var bevakade av SS-soldater som behandlade fångarna mycket brutalt. Minsta verklig eller påstådd förseelse blev bestraffad med sadistiska metoder. Fångar som försökte fly blev oftast hängda inför de andra fångarna. Många fångar blev också misshandlade rent godtyckligt, utan att ha brutit mot någon av de stenhårda reglerna. I de flesta läger var dödligheten mycket stor.

Fångarna blev inte identifierade med sina namn utan med nummer och blev klassificerade i olika kategorier (politisk fånge, jude, homosexuell, Jehovas vittne, kriminell, asocial/arbetsskygg). Varje fånges kläder blev märkta med hans nummer och en symbol för vilken fång kategori han tillhörde samt vilket land han kom ifrån. I Auschwitz-Birkenau tatuerades fångnumren också in på fångarnas vänsterarmar. Varje dag, sommar som vinter och oavsett väderlek, fick fångarna före och efter arbetet ofta stå i timtals för att räknas i den s.k. appellen. En del av fångarna i lägren blev utvalda till s.k. kapos (förmän), som skulle se till att andra fångar höll lägerreglementet och utförde sina uppgifter. De fick bättre behandling, med större matransoner och andra privilegier. Judar stod lägst i rang i alla läger och blev i regel sämst behandlade.

Förintas genom arbete

I en del läger skulle fångarna ”förintas genom arbete”, de skulle alltså arbeta ihjäl sig. De blev tvingade att utföra extremt tunga arbeten, samtidigt som de fick extra små matransoner och blev mycket brutalt behandlade. En del av dessa arbeten var helt meningslösa. Exempelvis kunde fångarna få bära tunga stenar från ett ställe till ett annat, för att sedan få bära tillbaka dem igen.

Dödsmarscher

När de allierade trupperna närmade sig under hösten 1944, evakuerade tyskarna lägren i Östeuropa och de läger som låg närmast västfronten. Fångarna blev uttvingade på så kallade dödsmarscher, till koncentrationslägren i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien. De utmärglade fångarna var tvingade att gå extremt långa sträckor. De som inte gick fort nog blev skjutna vid vägkanten. Utefter de sträckor där det fanns järnvägslinjer packades fångarna in i godståg. Det var ofta öppna godsvagnar och många dog av köld under transporterna. Ungefär 250 000 människor dog av utmattning eller blev mördade under dessa dödsmarscher, ibland också av civila. Omkring en tredjedel av dem var judar.

Förintelseläger

De nazityska förintelselägren blev upprättade för ett enda syfte: att genomföra ett systematiskt massmord på Europas judar. Även benämningarna utrotningsläger eller dödsläger förekommer och är synonymt med förintelseläger.

Massmorden började när Nazityskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941. Sovjetiska och baltiska judar blev avrättade genom massarkebuseringar. Det skedde i skuggan av de militära striderna som pågick i landet, men väckte ändå stor uppmärksamhet bland lokalbefolkningarna. Avrättningarna tog också lång tid, bland annat eftersom nazisterna först skulle gräva stora massgravar och sedan gräva igen dem igen. Nazisterna försökte därför experimentera fram en effektivare metod. Lösningen blev specialbyggda förintelseläger som började upprättas i slutet av 1941, där judarna blev mördade med gas.

Fyra förintelseläger

Det fanns fyra renodlade förintelseläger: Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Alla låg i det av Nazityskland annekterade Polen. Gaskamrarna i lägren var byggda så att de liknade duschrum. Nazisterna fyllde kamrarna med koloxid och mördade där sina offer.

De flesta judar som som blev deporterade till förintelselägren blev avrättade direkt vid ankomsten. Endast ett mindre antal fångar blev utvalda och fick vara vid liv för att utföra de nödvändiga arbetena i lägren. En särskild arbetsgrupp fick namnet Sonderkommando. Det var de fångar som var tvungna att bära ut de döda kropparna från gaskamrarna och bränna dem.

Förintelselägren var förhållandevis små läger, som enbart fungerade som avrättningsplatser. Bostadsbaracker och andra byggnader var upprättade bara för lägervakterna och det mindre antal fångar som arbetade i lägret.

Belzec, Sobibor och Treblinka var i drift under 1942–1943. Förintelselägret Chelmno var i drift i två perioder: från den 8 december 1941 till mars 1943, och från april 1944 till den 17 januari 1945. Totalt blev över två miljoner judar mördade i dessa fyra läger.

Två kombinerade koncentrations- och förintelseläger

Två av lägren som blev upprättade i det av Nazityskland annekterade Polen, Auschwitz-Birkenau och Majdanek, fungerade som kombinerade koncentrations- och förintelseläger. Vid ankomsten till lägren fick fångarna genomgå selektioner, under vilka de antingen blev uttagna ut som slavarbetare eller blev sända direkt till gaskamrarna. Kvinnor, barn och äldre hörde till dem som oftast blev ihjälgasade direkt vid ankomsten.

Auschwitz-Birkenau var det största nazityska lägret och blev centrum för utrotningen av Europas judar.

Majdanek var ett mycket mindre läger, vars gaskammare inte hade kapacitet att avrätta fångar i stor skala. Men det faktum att en del av de judiska fångarna blev förda direkt till gaskamrarna vid ankomsten, gör att Majdanek ofta räknas som ett förintelseläger.

I både Auschwitz-Birkenau och Majdanek var det Zyklon-B som användes i gaskamrarna. Zyklon-B var egentligen ett bekämpningsmedel mot skadedjur, som var använt för avlusning av kläder och baracker i lägren. Tillverkaren var det tyska företaget Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), som var ett dotterbolag till den tyska kemikoncernen I.G. Farben. Leveransen av ämnet var i kristallform. En gifitig gas uppstod när ämnet kom i kontakt med luften . Kristallerna var förvarade i slutna behållare, som blev tömda ner i öppningar på taken till gaskamrarna.

BOKA ER RESA OCH SE AUSCHWITZ OCH BIRKENAU MED EGNA ÖGON.

Källa: www.levandehistoria.se

Fel: Kontaktformulär hittades inte.